Det går väldigt bra mellan Knut och Ned nu; Ned är sjukt nyfiken på Knut och är lite av en svans, som gärna följer efter både Knut och mig och kollar in vad vi gör. Han är lite som en blandning mellan hund och katt tycker jag; vill alltid vara nära och tycker om att få uppmärksamhet, men har också lite integritet och är ganska självständig. Jag gillar honom verkligen! Knut tycker nog att Ned är ganska onödig eftersom han snor morsans tid och uppmärksamhet, men de ligger gärna och vilar brevid varandra, och Knut har börjat stjäla av Neds mat om jag serverar Ned något ute på golvet. Vet inte riktigt sedan när Knut tycker att sallad, vitkål och morötter är delikatesser, men det är de tydligen … Åtminstone om Ned äter av det först.

Knut och Ned för någon månad sedan.

Knut har som sagt haft en tråååååkig dag. Imorgon ska han med mig till sitt bästa ställe - jobbet - en sväng på morgonen, för att sedan hämtas av min mamma och bli passad av henne tills jag kommer hem igen. Sedan ska vi prova hans nya balansträningskudde-grej jag köpte på Ikea, har tidigare bara sett överdrag till den i form av spindel eller nyckelpiga, men idag hittade jag ett jättefint färgglatt ett som gör att den kommer kunna stå framme alltid – yay! Övrigt vi ska göra imorgon är förstås att fortsätta skvallerträning av lös Ned – jag tycker faktiskt inte att han är riktigt lika besatt längre, visst stirrar han, men han är brytbar och tar med glädje emot belöningar. Nu ska jag försöka slappna av lite med en bra bok och försöka låta bli att tänka på att jag snart kommer vara världens mest stressade människa med både Viktigt Jobb och studier …

Welcome to mah crib!

Något som är väldigt roligt är dock att jag upptäckt att Knuts bästa belöning i livet är piptennisbollarna från Kong. Jag visste ju att han gillade dem mycket, men det är verkligen hans BÄSTA belöning. De slår kamp och godis med hästlängder. Vi tränade faktiskt lite lydnad (kors i taket för att vara oss numera) i morse; baklängesmarsch och inkallningsstarter, och han jobbade på så himla bra, försökte igen när det blev fel, blev inte överfrustrerad och tappade inte modet en enda gång. Duktig kille! Vi tränar bara på skojnivå när det gäller allt numera, och träningen känns mycket roligare än förut när jag faktiskt strävade mot mål. Nu är mitt mål bara att ha kul, och det passar nog Knuts och min relation bättre.

Något annat som är roligt är Ned! Jag gillar honom verkligen, tänk att det kunde vara så roligt med en kaninunge … Han är nyfiken, tuff och kavat, slappnade av redan första dagen och har aldrig gömt sig i sitt hus eller försökt fly när jag ska ta upp honom från buren. Ute på golvet är det dock en annan femma – det är ju så himla kuuuuul att springa och där vill han helst inte bli stoppad, men han kommer gärna fram och äter ur min hand och jag har påbörjat inkallningsträning med honom. Han är annars väldigt lugn och snäll att bära och ha i famnen, och tycks gilla att bli klappad. Han växer så det knakar och känns redan efter 5 dagar inte som någon bebis längre.

För närvarande bor Ned i en vanlig innebur, men jag har idag satt ihop en större inhägnad av kompostgaller, och tanken är att han ska få flytta in i den inom ett par dagar. Sedan är han naturligtvis mycket lös också, och tanken är att han ska vara i princip frigående (medan jag är hemma, när han är ensam får han vara i buren eller hagen) när han blivit rumsren och Knut vant sig ordentligt. Det är så roligt att hålla på och fixa med att försöka ge honom en så rolig och stimulerande omgivning som möjligt. I den nya inhägnaden kommer det förmodligen få plats flera gömställen, utkiksplatser och dylikt så det ska bli riktigt kul att göra i ordning den. Jag planerar även redan inför nästa sommar då jag ska kaninsäkra min balkong … Ned har även fått en egen sida på bloggen nu

Dagsfärsk bild på Ned.

Övrigt som har hänt i livet är att vi i lördags fick en ny familjemedlem i den lilla viltgula dvärgvädurskaninen Ned, som i skrivande stund är åtta veckor och fyra dagar gammal. Jag hade ett par kaniner när jag var i tioårsåldern, och trodde i ärlighetens namn aldrig att jag skulle få för mig att skaffa något form av smådjur igen förrän jag var kanske fyrtio år och hade barn som gnällde efter ett eget husdjur, men det är ju mysigt med kaniner, och Ned är så himla tam och orädd och mysig och har hittills överträffat alla förväntningar. Nu ska han bara lära sig att göra sina toalettbesök i kattlådan, så är han det perfekta husdjuret. Som det är nu kissar han för det mesta i lådan, men har haft två eller tre accidents när han varit lös eller fått något att äta i en annan del av buren än just i närheten av toalådan.

Knuts och Neds relation är ännu inte den bästa, Knut är rätt överexhalterad och stirrig när det gäller Ned, men Ned är en cool kille och struntar totalt i den flåsande hunden. Jag kör ett par pass skvallerträning med extrem belöningsfrekvens med Knutan varje dag medan Ned hoppar lös på golvet, så jag tror att det ska lossna ganska snart för Knuts del att Ned är hans nya lillebror och inte en levande leksak. Målet är att han ska ignorera kaninen helt, och dit är det nog en ganska lång väg, så just nu har han koppel på medan Ned är lös för att jag snabbt ska kunna hindra honom från att skrämma bebisen.

Knuts sommar har mestadels bestått av promenader och att vara med mig på jobbet.  Jag är himla glad att han får följa med dit och att han är uppskattad där. Han är ju väldigt lugn där, gör inget väsen av sig och är väääääldigt klappvänlig så jag förstår ju att folk inte kan få nog av honom  Lite viltspår har vi också hunnit med i sommar, nu senast hemma hos Petro där Knut gjorde en jättefin insats och jobbade riktigt fokuserat. Nu ska vi ut och äta med familjen innan lillebror läggs in för operation nr 2 av benbrottet han fick när han var med om en arbetsplatsolycka för någon vecka sedan, så det är time to go för mig och Knutan.

Vår nya familjemedlem!

Efter agilityn var det dags för banvandring i rallyn. Efter den fick jag den fina överraskningen att Knut och jag skulle starta först av alla … Jag lekte igång honom lite med tennisbollen, och sedan var det dags. De första kanske fyra-fem skyltarna var han inte med alls, han bara ”say whaaaaat, detta har jag aldrig gjort förr, jag luktar hääär istället …”, men efter skylt 5, som var 270 grader höger, gick det bara bättre och bättre. Vi fick i alla fall 73p av 100 (75 är uppflyttningspoäng), något jag tycker känns helt okej för att ha tränat i lite mer än en månad och aldrig gått en hel bana

Känner mig sjukt taggad att fortsätta med rallylydnaden, jag har säkert redan skrivit det, men det känns typ som att jag och Knut har hittat ”vår” sport, en sport som vi båda skulle kunna tycka är riktigt kul och faktiskt kunna utvecklas inom. Hoppas på att komma med i en träningsgrupp på vår klubb i sommar, ska höra av mig till dem och fråga om det är okej att vara med även om man inte gått någon nybörjarkurs … Det har liksom inte jag och Knut, men jag är ganska bra på att läsa inantill så det borde väl funka rätt bra för min del i alla fall.

Torsdag-fredag spenderade jag, Petro och hundarna förresten vid en sjö utanför Höör, där vi grillade, åt, badade och tältade, något vi planerat hur länge som hekst. Sjukt mysigt var det, perfekt väder, och jag vill göra om det varje år, helst varje månad … Aahhhh vad jag älskar grillat kött, möjligheten att bara låta hundarna spatsera omkring som de vill, att vara helt ensamma i världen och bara vara! Den perfekta tillvaron liksom.

Fram till andra vinkeln gick han väldigt bra men därefter märktes det vääääldigt tydligt att han inte riktigt orkade. Började vimsa omkring, gå med hög nos o.s.v. Till slut fick vi rätt på det i alla fall och han fick nöjt bära klöven tillbaka till bilen. På torsdag ska Petro, jag och hundarna ut i skogen och busa till det riktigt ordentligt, och då tänkte jag att han ska få ett spår på torsdag kväll och ett på fredag förmiddag, och att då lägga lite kortare spår, och sedan fortsätta så i sommar för att ge honom mer erfarenhet av viltspårsarbete. Har ju varit lite ”bekväm” med honom och mest lagt vanliga spår, men jag vill ju gärna komma ut på lite viltspårprov med Knut någon gång så det kanske är läge att börja träna …

Knut och hans lillasyster.

Hittills har Knut och jag mest tränat hemmavid, men idag skulle jag till klubben och hämta mina och Malins klubbkläder och då passade jag på att träna där. Det var två kurser igång; lydnadskurs rätt nära där jag och Knut höll till och folk som höll på att bygga en bana på agilityplan, men konstigt nog kunde jag ändå slappna av i min och Knuts träning och det gick faktiskt riktigt, riktigt bra. Han tittade inte ens åt de andra på plan utan var helt ”med” i vår träning. Hade med en pipande tennisboll, apdockan som är hans bästa kampleksak också godis, för att kunna variera mellan tre belöningar som jag vet att han verkligen gillar, och tog korta pauser (varierat med lek-pauser och tråk-pauser) då och då. Bra, bra, bra!

Annars har Knut fått sommarfrisyr (fast jag lät benhåret vara kvar …), kamning och bad idag, också har hans fina nya Quido Petz halsband dykt upp med posten. Det är Sesame Street-motiv på, efter chokladincidenten för några veckor sedan tycker jag utan tvekan att vi kan kalla Knut för Cookie Monster … I eftermiddags när vi var ute och gick tog jag lite bilder: